yoko ono på Louisiana

Half-a-wind kallas hennes utställning och den kan man se fram till den 29 september på Louisiana, så passa på när molnen skymmer solen i sommar.

Jag tänker att jag bör göra en liten sammanfattning av vad jag tycker om utställningen innan jag försvinner iväg i en mer eller mindre råd tröd. Det är mitt akademiska jag som talar till mig i den tanken, ge en sammanfattning så kan vederbörande själv välja att läsa vidare, eller ikke.

Det är en bra utställning med lagom mycket, lite för mycket ljud emellanåt och man ska komma ihåg att många av föremålen gjorde hon på 50- och 60-talet, då var det nytt!!! Läs hennes livslinje innan ni går in, det ökar förståelsen för henne.

Sen kan man ju diksutera om man gillar det hon gör och hur då den tanken påverkar ens synsätt på utställningen..Helt ärligt, tror jag, att det är många som kommer till utställningen för att det just är hennes och man vet att hon var gift med John Lennon och hela peace, love, långt hår och tillbringade honeymoon i en säng, nåja, det gör väl många ;) men kanske inte hela dagen med en filmkamera i närheten.Sen vet man inte mer om henne. Jag beskrev just nu men egen kunskap ;)

Jag har väldigt svårt att förstå hur ett äpple på en plexiglaspedestal blir konst och dessa ljud som hon experimenterade med, det är inte min kopp te. Men jag gillade effekten som glaskuledrapperiet gav och henes bok, "grapefruit". Den fick man lov att bläddra i och den har påverkat hennes sätt att utföra sin konst och i mina ögon så står där en terapeutisk beskrivning av hur du kommer utanför dina trygghetsramar. Stort plus :) Av en märklig anledning fastnade också "four spoons"som egentligen bara "är" tre och ett avtryck. Spika i spikar i ett fast föremål och hänga upp hammaren bredvid, voila, konst! Det förstår jag lika lite som det här äpplet. Fast jag fastnade framför en "film" av John Lennon som varade i 49 minuter, jag såg kanske 5 minuter. Hans ansikte filmades men han blinkade aldrig sen ändrades skuggorna i ansiktet, tror jag, ni vet hur det blir när man tittar på ett föremål en längre tid. Ibland tyckte jag det såg ut som han hade en prilla och det gav honom ett litet lätt skevt leende men jag tror inte det fanns någon prilla där egentligen. Fast efter ett tag började han le, på riktigt. Beviset, jag såg hans tänder.

Wish Tree

Detta till vänster gillade jag också, ett simpelt önsketräd. Alla önskingar kommer att grävas ned vid Imagine Peace Tower på Island, som hon skapade till minne av sin mördade man. Där fanns både stora och små önskningar och även jag made a wish...